Koppning. ”Koppningen skedde vanligen i badstugan. Då man kände sig särskilt plågad av värk och vedermöda, lät man sända bud efter ’koppargumman’, som icke alltid fanns i den egna byn, utan måste sökas i grannbyn. Tidigt på morgonen eldades badstugan och då den fram på förmiddagen var rökfri, kunde man börja. [---] De redskap, som därtill användes, voro kopphornen och koppyxan. Kopphornen voro gjorda av det yttre skalet av kohorn, avsågade i båda ändarna, fem till sex cm. långa. Över den mindre ändan av hornet var bunden en bit blåsskinn. Ett tjugutal horn hörde vanligen till uppsättningen. Koppyxan var av stål, cirka tio cm. lång, böjd i form av en hake. Den, som skulle koppas, skulle till först bada för att bli varm, lade sig sedan på en bädd av halm och koppargumman begynte med sitt arbete, vilket tillgick sålunda. Hornen sattes med den större, öppna ändan mot patientens hud. Genom sugning med munnen i hornets mindre ända uppstod en luftförtunning inne i hornet, som gjorde, att det fastnade vid huden och åstadkom en ganska intensiv sugning av blod till det ställe av huden, där hornet fanns. Då koppargumman ansåg, att hornen sugit tillräckligt länge, avtog hon dem ett i gången och 'koppade', högg med sin yxa på det ställe, där hornet suttit. Inom den lilla ring av några kvadratcentimeter, som hornet bildat i huden, uppstodo genom koppningen flere tiotal små sår, från vilka blodet sipprade fram. Hornet påsattes ånyo, och då det nästa gång löstogs, var det till hälften fyllt med blod. Hornet påsattes ännu ett par gånger, tills ingen blod mera kom.” FSFD s. 134-135. ”All sjukdom, som är förorsakad av ’oren blod’, kallas ’kveison’ och botas vanligtvis med koppning eller åderlåtning.” (Replot: SLS 66, s. 13). FSFD s. 134.

Koppning. ”Koppningen skedde vanligen i badstugan. Då man kände sig särskilt plågad av värk och vedermöda, lät man sända bud efter ’koppargumman’, som icke alltid fanns i den egna byn, utan måste sökas i grannbyn. Tidigt på morgonen eldades badstugan och då den fram på förmiddagen var rökfri, kunde man börja. [---] De redskap, som därtill användes, voro kopphornen och koppyxan. Kopphornen voro gjorda av det yttre skalet av kohorn, avsågade i båda ändarna, fem till sex cm. långa. Över den mindre ändan av hornet var bunden en bit blåsskinn. Ett tjugutal horn hörde vanligen till uppsättningen. Koppyxan var av stål, cirka tio cm. lång, böjd i form av en hake. Den, som skulle koppas, skulle till först bada för att bli varm, lade sig sedan på en bädd av halm och koppargumman begynte med sitt arbete, vilket tillgick sålunda. Hornen sattes med den större, öppna ändan mot patientens hud. Genom sugning med munnen i hornets mindre ända uppstod en luftförtunning inne i hornet, som gjorde, att det fastnade vid huden och åstadkom en ganska intensiv sugning av blod till det ställe av huden, där hornet fanns. Då koppargumman ansåg, att hornen sugit tillräckligt länge, avtog hon dem ett i gången och 'koppade', högg med sin yxa på det ställe, där hornet suttit. Inom den lilla ring av några kvadratcentimeter, som hornet bildat i huden, uppstodo genom koppningen flere tiotal små sår, från vilka blodet sipprade fram. Hornet påsattes ånyo, och då det nästa gång löstogs, var det till hälften fyllt med blod. Hornet påsattes ännu ett par gånger, tills ingen blod mera kom.” FSFD s. 134-135. ”All sjukdom, som är förorsakad av ’oren blod’, kallas ’kveison’ och botas vanligtvis med koppning eller åderlåtning.” (Replot: SLS 66, s. 13). FSFD s. 134.